Arvostelut

Bach, Schumann
Carolyn Sampson, sopraano
Benno Schachtner, kontratenori
Werner Güra, tenori
Jonathan Sells & Cornelius Uhle, basso
Viron Filharmonian kamarikuoro
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Musiikkitalo, 24.9.2017

Lyriska Schumannrariteter förgyllde barockorkesterns jubileumskonsert

Schumanns kör-orkesterverk är härlig musik, som borde spelas bra mycket oftare. Tillfälle gavs under Helsingfors Barockorkesters 20-årsjubileumskonsert.
Visst är det intressant att det även beträffande en så känd och älskad tonsättare som Schumann är blott en liten del av produktionen som är allmänt känd och framförd. Av exempelvis liederna hör relativt få cykler till den aktiva repertoaren och den rikhaltiga och betydande produktionen för kör och orkester är, på några få undantag när, så gott som helt åsidosatt.
Vilket genidrag var det med andra ord inte av Aapo Häkkinen att, när det stundar till Helsingfors barockorkesters 20-årskonsert, satsa på två av Schumanns kör-orkesterverk. Härlig musik, som borde spelas bra mycket oftare, och dessutom en nog så effektiv markering att ensemblens estetiska revir minsann inte slutar vid Mozarts sista symfonier.
Att låta Schumannverken omgärda Bachs expressiva kantat Herr, gehe nicht ins Gericht var därtill en lika fyndig som logisk idé. Bach hörde till Schumanns stora husgudar och kantaten hörde, liksom hans egna nu hörda kompositioner, till de verk han dirigerade i Dresden och Düsseldorf i slutet av 1840- och början av 1850-talet.
Häkkinen hade som guldkant på det hela vaskat fram en solistkvintett av ädlaste karat och vi kunde speciellt beundra Carolyn Sampsons känsligt gestaltade sopranaria i Bachkantaten. Om någon spetsade öronen för en i sammanhanget främmande, men nog så ljuv, klang berodde det på att Häkkinen valde att framföra Schumanns version av kantaten, där solooboen ersatts med klarinett.

Ärkeromantiskt stämningsmåleri

Schumann skrev under sina sex sista aktiva år (1848–53) ett tiotal mer eller mindre brett upplagda och genremässigt svårbestämbara verk för kör, solister och orkester och de nu aktuella styckena hördes, intressant nog, för första gången i Finland. Bägge var utpräglat lyriska till sin natur och den kvarttimmen långa Adventlied op. 71 visade sig vara en verklig pärla, vars frånvaro på den gängse repertoaren åtminstone delvis lär ha med den smått problematiska längden att göra.
Den verkliga rariteten var dock den tematiskt ärkeromantiskt stämningsmålande Ballade vom Pagen und der Königstochter op. 140, som med sin fyrdelade struktur och duration om drygt en halvtimme uppvisade nära nog symfoniska kvaliteter. Bland solisterna noterar vi framför allt pregnanta tenoren Werner Güra och ultrauttrycksfulla kontratenoren Benno Schachtner, medan Estniska filharmoniska kören imponerade med en samtidigt slank och märgfull klang.
Med en 50-personers orkester och en 27-hövdad kör på scenen var detta det största gang Häkkinen någonsin ställt sig framför, även om det var en relativt blygsam ensemble med Schumannmått mätt. Schumann – och då inte minst den rätt kompakta instrumentationen – fungerar dock ypperligt i det mindre formatet, och med ett minimum av stråkvibrato, och klangbilden föreföll överlag fräsch och välbalanserad.
Det var onekligen ett lyckokast av Nya Kapellet, som man ursprungligen kallade sig, att 2002 utnämna Aapo Häkkinen till konstnärlig ledare. Under Häkkinens programmässigt visionära och konstnärligt gedigna ledning har Helsingfors Barockorkester tagit steget till den internationella toppklassen och att man fortfarande inte anses värdig att åtnjuta statsandelsbidrag är inget mindre än en skandal.

Mats Liljeroos, Hufvudstadsbladet, 25.9.2017

20-vuotista taivaltaan juhlinut Helsingin Barokkiorkesteri kävi romantiikan alkulähteillä

Aapo Häkkisen johtama Helsingin Barokkiorkesteri juhli 20-vuotista taivaltaan saksalaisen romantiikan hengessä. Konserttisali oli pimennetty tunnelmallisen ruskeansävyiseksi, ja Kristiina Helin oli virittänyt yleisön yläpuolelle himmeästi väreileviä valojousia.
Ohjelmistossa oli kaksi Robert Schumannin teosta, joita ei ollut esitetty koskaan aikaisemmin Suomessa: Adventlied, op. 71 ja Ballade vom Pagen und der Königstochter, op. 140.
Konsertin aloitti Friedrich Rückertin runoelmaan perustuva Adventlied. Orkesteri, kuoro ja solistit sulautuivat suureksi, lämpöä tulvahtavaksi sointiperheeksi, joka rukoili vuorotellen tai yhdessä rauhaa pimeyden uhkaamaan maailmaan.
Hartaat hymnit ja Schumannille tyypilliset ponnekkaat marssirytmit vaihtelivat.
Adventlied-teoksen perään Häkkinen oli sijoittanut J.S. Bachin kantaatin Herr, gehe nicht ins Gericht. Tuli todistetuksi, miten paljon vaikutteita romantikko Schumann oli saanut Bachin barokkisesta sävelkielestä. Protestanttisessa Saksassa eli 1800-luvulla vahvana katkeamaton Bach-perinne.
Bachin kantaatti johti levottomuudesta ja syyllisyydentunnosta rauhaan. Heleänkirkas sopraano Carolyn Sampson ja ­oboesolisti ilmaisivat sielun piinaavimmat tuskat, jotka tenori Werner Güra, kuoro ja levottomasta sykkeestä vapautuva orkesteri muuttivat suureksi iloksi.
Päätösteos, Schumannin surullinen ja värikäs balladi vei yleisön saksalaisen romantiikan alkulähteille, Grimmin satujen taianomaiseen maailmaan. Benno Schachtnerin kirkkaasti säteilevä kontratenori oli kertojana kuin henkiolennon ääni.
Metsästysmusiikkia, vesimusiikkia, sointimagiaa, rakkautta, julmuutta ja kuolemaa – tätä romanttisempaa musiikki ei voisi olla.

Hannu-Ilari Lampila, Helsingin Sanomat, 25.9.2017


Bach, Telemann
Kajsa Dahlbäck, sopraano
Aapo Häkkinen, cembalo
Helsingin Barokkiorkesteri
Musikfestspelen Korsholm
Isonkyrön vanha kirkko, 29.7.2017

Suveränt i Storkyrö

Konserten i Storkyrö gamla kyrka brukar vara höjdpunkten under musikfestspelen. Årets upplaga var om möjligt den allra bästä hittills.
Helsingfors Barockorkester, denna gång bestående av sex musiker, anförda av cembalisten Aapo Häkkinen, hör till den absoluta toppen av tolkare av barockmusik, som glädjande nog har stark medvind ute i världen.
Man presenterade två tonsättare, G.P. Telemann (1681-1767) och J.S. Bach (1685-1750), bägge med diger opusförteckning. Inte minst hos den förra påträffar man humorn i musiken. Och visst njöt vi av den välframförda musiken!
Telemans ”Ouverture burlesque” består av åtta korta satser, vilka framfördes helt superbt av de sex musikerna. Samspelet är oklanderligt och exaktheten fullständig. Även de minsta detaljerna framhävs, må det sedan gälla frasering, nyansering eller agogik; allt sitter på plats.
Bachs ”Cembalokonsert i D” är ofta spelad skön musik. Helsingfors Barockorkesters version, med Aapo Häkkinen i huvudrollen, var av nästa märke (…) hur sagoligt vackert utformades inte dialogen mellan cembalo och cello i den andra satsen. En fullträff av cellisten Heidi Peltoniemi.
J.S. Bachs solokantat för sopran, ”Jauchzet Gott in allen Landen”, är komponerad omkring 1730. Den första satsen är en sprudlande uppmaning till lovsång, som understryks av den virtuosa trumpetstämman. Att få uppleva en trumpetist som spelar på barocktrumpet är ej allom förunnat. Nicholas Emmersons pregnanta spel i den första och sista satsen var en sann njutning.
Kajsa Dahlbäck stod för en fantastisk tolkning av den krävande uppgiften. Framförandet blev en stund jag sent kommer att glömma.

Per-Håkan Jansson, Vasabladet, 1.8.2017


Kraus, Mozart, Beethoven
Sophie Karthäuser, sopraano
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. René Jacobs
Musiikkitalo, 9.5.2017
Ingolstadt Konzertverein, 19.5.2017

Sopranen Sophie Karthäuser härstammar från byn Bellevaux-Ligneuville nära det lilla tyskspråkiga området i Belgien och hör i detta nu till de mest firade Mozartsopranerna i världen. Hon debuterade på La Monnaie i Bryssel år 2005 i Trollflöjten, inte som Nattens drottning utan Pamina. Men tidningen Le Monde utnämnde henne till Kvällens drottning.
Hon är som skapt för Mozartroller med sin exakta figurteknik, sin nästan aggressivt engagerade text och stämmans härliga lyster ända upp i höjden. Hon har helt enkelt inga svårigheter och lyckas också sjunga lågt med kraft. Mozart gjorde ofta avsiktligt sina fristående arior svåra för någon speciellt virtuos. Med Karthäusers sköna linjer, musikaliska precision och starka inlevelse blev konsertens Mozartarior en upplevelse.
Efter pausen sjöng Karthäuser ytterligare Beethovens Ah perfido skriven för samma sopran (Josepha Duschek) som även Mozart skrivit flera arior för. Här visade hon hur tufft hennes utspel kan vara trots att hon ändå naturligtvis är lyrisk sopran.
Dirigenten René Jacobs är definitivt mest känd för sina fängslande tolkningar av barockmusik och Mozart. Avslutningsnumret, Beethovens första symfoni, var förmodligen hans första utflykt i Beethovenrepertoaren. Visserligen vandrar denna symfoni nog ännu längs Haydns och Mozarts bekanta stigar, men vandraren är en annan. Jacobs tolkning är inte så extrem som han kan vara i Mozart men ändå litet annorlunda. Han skapar härlig balans mellan pondus och lätthet. Andra satsen är snärtigt accentuerad, tredje satsen sprakande och finalen full av spelglädje. Och där finns ju också melodistumpar som senare dyker upp i Fidelio.
Få se om René Jacobs kommer att styra in sin karriär i denna riktning. Med några nya ansikten i leden spelade HeBo härligt under hans ledning. Och inför turnén ville de också pröva ett extranummer: Nehmt meinen Dank KV 383 skrivet för Mozarts tidiga flamma och blivande svägerska Aloysia Weber. Allt tyder på framgång under turnén.
Kvällen började med en svit ur Joseph Martin Kraus opera Dido och Aeneas, som var avsedd för invigningen av Gustav III:s nya operahus på Gustav Adolfs torg, ett hus som dessvärre revs 110 år senare. Varken sviten eller den överlånga operan med text av Kellgren har tidigare spelats i vårt land. Kanske dirigenten René Jacobs inte heller dirigerat så mycket Kraus, fastän denne ”svenske Mozart” på sin tid spelades något oftare på kontinenten än i hans nya hemland. Svitens urval ur operan var melodiskt smekande och rytmiskt levande med roliga ljudhärmande effecter av vind och åska, på slutet.

Jan Granberg, Hufvudstadsbladet, 10.5.2017

Konsertin alkupuoliskolla kuultiin kolme Mozartin konserttiaaria, joissa kaikissa oli traaginen viritys: kostonhalua, kuolemankaipuuta ja kauheita kärsimyksiä.
Erityistä huomiota Sophie Karthäuser ja René Jacobs kiinnittivät barokkihenkisten aarioiden pitkiin resitatiiveihin. Yksikään tuskainen barokkitunne, affekti, ei jäänyt solistilta ja orkesterilta nappaamatta. Tunnemyrskyn riepottelua solisti ilmaisi myös ilmeillään.
Karthäuseria kuvaillaan synnynnäiseksi mozartiaaniksi. Hänellä on kevyen kirkkaasti säihkyvä, suloinen lyyrinen sopraano, josta puhkesi jatkuvasti uusia vivahteita.
Aarioiden ydintunne tiivistyi resitatiivikuohunnan jälkeen alistuneen kauniisti laulaviin melodialinjoihin.
Rakkaudessa pettyneen kärsimys kohosi suurelle dramaattiselle tasolle Beethovenin Ah! Perfido -konserttiaariassa.
Konsertti alkoi Kustaa III:n saksalaissyntyisen hovisäveltäjän Joseph Martin Krausin Dido och Aeneas -oopperan sarjalla. Se on viihdyttävää, Gluck-henkistä musiikkia, täynnä luonnonelementtien ääniä ja tunnelatauksia. Vaikutuksen teki hurja loppumyrsky, jossa käytettiin vanhoja teatteriefektejä: tuulikonetta ja ukkosenjyrinää synnyttävää metallilevyä.
Päätösnumero, Beethovenin ensimmäinen sinfonia sujui leikkisästi ja seikkailunhaluisesti. Oli erityisen hauskaa seurata jousien ja kuin suureksi perheeksi sulautuneen puhaltimiston välisiä vuoropuheluita.

Hannu-Ilari Lampila, Helsingin Sanomat, 11.5.2017

Das Orchester wütete, Sophie Karthäuser tobte: ”Ah! Perfido, spergiuro, barbaro traditor” – Ach! Du treuloser, wortbrüchiger, barbarischer Verräter, schmetterte sie in den Saal. Ihr Timbre war dabei von unvergleichlicher Anmut, das Stimmmaterial strahlendes vokales Edelmetall. Kaum zu glauben: So hinreißend schön können Katastrophen sein – zumindest, wenn Sophie Karthäuser singt.
Die Sopranistin gastierte zum Abschluss der Jubiläumssaison 100 Jahre Konzertverein Ingolstadt im Theaterfestsaal. Begleitet wurde Ludwig van Beethovens Konzertarie von einem der erfolgreichsten Pioniere der historischen Aufführungspraxis, dem Belgier René Jacobs am Dirigentenpult des Helsinki Baroque Orchestra. Eine bessere Besetzung für das Festkonzert lässt sich wahrscheinlich kaum finden für diese Arie. Karthäuser macht regelmäßig Furore als Interpretin barocker oder klassischer Sopranpartien.
In Ingolstadt erregte sie sich, bis ihr der Schweiß von der Stirn lief. Zorn, Angst, fast schon tränenerstickte Schluchzer, schmerzverzerrte Ausbrüche – all diese Affekte hält diese Musik bereit, und Sophie Karthäuser stilisierte sie mit größter Perfektion, ihre Stimme war in jeder Lage sicher, änderte niemals die Klangfarbe, jedes Vibrato war gekonnt eingesetzt. Am Ende strömte ihr Sopran mit einer Urgewalt über die Köpfe der Zuhörer hinweg, als wollte sie mit Tönen töten. Um die ewigen Qualen und Freuden der Verliebtheit ging es zuvor bereits in den drei Konzertarien von Mozart KV 486a, 587 und 528, und auch hier sang Karthäuser bewunderungswürdig, schön und abgründig, erschütternd und gekonnt. Was für eine Sängerin!
Dabei assistierte ihr das auf Originalinstrumenten musizierende Orchester mit höchstem Einfühlungsvermögen, jede seelische Regung sensibel mitverfolgend. Star des Abends war diesmal ganz gewiss nicht nur die wunderbare Mozart-Sängerin Karthäuser, sondern auch das Orchester und natürlich René Jacobs, der in den vergangenen Jahren mit seinen Einspielungen von Mozart-Opern geradezu stilbildend wirkte.
Die auch von den Originalklang-Apologeten immer ein wenig vernachlässigte Sinfonie wirkte unter seinen Händen plötzlich taufrisch, wie eine unerhörte Entdeckungsreise. Viel Gewicht hatte bereits die Orchestersitzordnung. Jacobs konzentrierte die Bläser auf die rechte Seite und ließ sie den Streichern zuspielen, was einen verblüffenden Stereoeffekt ergab. Über weite Bereiche des Frühwerks hörte man keine Mischinstrumentation, sondern eine Art Registerklang (fast wie bei Bruckner), in dem sich Bläser und Streicher gegenseitig die Motive zuwarfen.
Und: Jacobs setzte tatsächlich mit aller Konsequenz die (immer wieder als unspielbar bezeichneten) Metronom-Angaben Beethovens durch. Mit überraschender Wirkung: Die schnellen Sätze rauschten fast italienisch rossinihaft daher. Den zweiten Satz konnte man mit dem besten Willen nicht mehr als langsam bezeichnen. Und das Finale entwickelte einen kecken Humor. Vor allem aber machten die Helsinkier Musiker ihre Sache hervorragend, selbst die höllisch schnellen Sechzehntel-Läufe im Stakkato kamen wie geölt daher. Beethoven mit Vollgas, man wünschte sich, noch viel mehr davon von René Jacobs zu hören.

Jesko Schulze-Reimpell, Donaukurier, 21.5.2017

Das Jubiläumsprogramm „100 Jahre Konzertverein Ingolstadt“ bot ohne Zweifel spektakuläre Ereignisse, mit Solisten und Ensembles der absoluten Weltspitze.
Den krönenden Abschluss dieser sicherlich auf Jahre hinweg einzigartigen Konzertsaison machte wohl eines der besten Ensembles für Musik, gemäß historisch informierter Aufführungspraxis: das Helsinki Baroque Orchestra unter der Leitung des Spezialisten für „Originalklangmusik“ und langjährigen Intendanten der Innsbrucker Festwochen, René Jacobs sowie die überaus versierte Mozart-Interpretin, Sophie Karthäuser (Sopran). Gleich zum Auftakt verdeutlichte das Helsinki Baroque Orchestra bei einer makellosen Intonation der „Suite“ aus der Oper „Dido und Aeneas“ von Joseph Martin Kraus, wie affektvoll und facettenreich „Alte Musik“ klingen kann. Gerade in diesem Werk wimmelt es von herrlichen Kantilenen, Ausdrucksfinessen, Klang-Schönheiten, und dynamisch erlesen in Szene gesetzter Mehrstimmigkeit, die auch bei Beethovens bekannter Sinfonie Nr. 1 in C-Dur – am Ende des atemberaubenden Konzertes deutlich wurde.
René Jacobs, der sich in der Vergangenheit mit mehr als 260 Aufnahmen, einer regen Tätigkeit (Sänger, Dirigent, Wissenschaftler und Lehrer) als eine der bedeutendsten Persönlichkeiten in der Musik des Barock und der Klassik profilieren konnte, ließ den so engagiert agierenden Musikern aus Finnland, zart und innig geführt, einen bemerkenswert großen Freiraum, der sich positiv auf die Tonstruktur und das lebendige Musizieren auswirkte. Zudem sorgte er stets glanzvoll für die im Barock so wichtigen dynamischen Nuancen.
Viele Jahre schon arbeitet Sophie Karthäuser mit René Jacobs zusammen. Die belgische Sopranistin ist an den herausragenden Musikzentren der Welt bestens bekannt und vor allem im Opernfach oder auch bei Lied-Rezitals überaus gefragt. Besonders bei Mozart scheint sie ganz im Element zu sein. Die von ihr dargebotenen Konzertarien, „Basta, vincesti“, „Alma grande e nobil core“ sowie „Bella mia flamma, addio“, die sich zwischen Trost und Hingabe bewegen, waren somit voll von zärtlicher, gleichermaßen dramatischer Hingabe an eine Musik, die Herz und Seele des spürbar beeindruckten Publikums in einzigartiger Manier erfüllen konnte.

Johannes Seifert, Augsburger Allgemeine, 22.5.2017


Monteverdi, Couperin, Bach, Haydn
Anna Bonitatibus, mezzosopraano
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Erich Höbarth, viulu
Musiikkitalo, 12.2.2017

Helsingin Barokkiorkesteri ja sen soittoa johtanut viulisti Erich Höbarth olivat elementissään.
J. S. Bachin viidennessä Brandenburgilaiskonsertossa Höbarth ja huilisti Pauliina Fred loistivat varsinkin toisen osan tunteikkaissa aiheissa, ja sooloryhmän kolmas jäsen, cembalisti Aapo Häkkinen ensimmäisen osan kadenssissa.
François Couperinin La Françoise -orkesterisarjassa Höbarthin viulusta katkesi kieli, mutta onneksi se tapahtui Sarabande-osan viimeisillä sävelillä. Näin siitä aiheutui vain tavanomaista pidempi tauko osien välille nopean kielenvaihdon ajaksi.
Helsingin Barokkiorkesterin solistina lauloi loistava italialainen mezzosopraano Anna Bonitatibus. Claudio Monteverdin Lettera amorosa -madrigaalissa resitoivaan yleisilmeeseen sekoittui tunteen paloa, kun Bonitatibus eläytyi rakkauskirjeen lukijaksi.
Vielä vahvempia hyökyjä oli Joseph Haydnin Arianna a Naxos -kantaatissa, jossa Theseuksen hylkäämä Ariadne käy läpi tunnemyrskyjään Naxoksen saarella. Bonitatibuksen puhtaassa ja ilmaisuvoimaisessa laulussa eri keinovarat palvelivat vaivatta tunneilmaisua.

Samuli Tiikkaja, Helsingin Sanomat 14.2.2017

Kärleksbrev från tidig barock

Inom ramen för vårens konsertserie introducerade Helsingfors Barockorkester för första gången i vårt land den italienska stjärnan Anna Bonitatibus. Konserthelheten var ingalunda uppbyggd bara kring henne utan bjöd även en snyggt varierande blandning av tidig musik.
Dirigerande violinisten Erich Höbarth inledde kvällen med Bachs Brandenburgkonsert nr 5, som fick en tilltalande, smidig och nästan mjuk tolkning. Visst fanns det energi och snärtig drive i framtoningen men egentligen inget excessivt tempo som man ofta hör periodorkestrar frossa i. Början lät festlig men inte pompös. Andra satsen med travers, violin och cembalo bjöd på delikat musicerande och därefter kunde man speciellt beundra Aapo Häkkinens långa cembalosolo.
Så kom Monteverdis Lettera amorosa, som gett konserten sitt namn. Det är fråga om ett kärleksbrev skrivet av en otålig brudgum till sin tillkommande. Numera brukar man låta numret framföras av mottagaren, vilket ger texten mera spänning. Mezzosopranen Anna Bonitatibus vandrade in med noterna (eller kärleksbrevet) i handen. Monteverdis musik följer det skrivna ordet i fritt tempo. Hon tolkade med underbar spontanitet, känsla och en utsökt klang som verkligen kom till sin rätt då ackompanimanget bara bestod av Aapo Häkkinen ensam vid cembalon.

Jublande publik

Efter pausen framförde orkestern under Erich Höbarths diskreta, naturliga ledning La Françoise av François Couperin, ett stycke som inte hänvisar till kompositörens förnamn utan till den franska delen av livsverket Les Nations, med vilket han strävade efter att förena de stora europeiska musikkulturerna. Hur fransosiskt stycket än var, så lät det ibland i mina öron ganska italienskinspirerat. Mitt i allt var olyckan framme och en sträng brast på Höbarths violin. Men det fixade han snabbt.
Till slut kom Joseph Haydns Arianna a Naxos med text av ”ärkelibrettisten” Pietro Metastasio. Kantaten består av två recitativ och två arior och är otroligt fängslande trots att så gott som ingenting händer i den. Hon bara väntar på sin Theseus och förbannar gudarna. Musiken är möjligen ursprungligen skriven för föreståndarinnan för ett hospital för föräldralösa barn i Venedig och därför är den egentligen inte alls så svår.
Det viktiga är hur man gör kantaten och en bättre interpret än Anna Bonitatibus med sin levande textfrasering, sina utsökta dynamiska nyanser och sin väldiga inlevelse är svårt att tänka sig. Hennes klang är vacker i hela registret och i synnerhet i slutet av kantaten imponerande hon verkligen med sitt temperament. Är det inte lustigt att tänka sig att denna samma musik vid uruppförandet framfördes av en manlig kastratsopran?
Anna Bonitatibus belönade den jublande publiken med ett roligt litet extranummer av Monteverdi.

Jan Granberg, Hufvudstadsbladet, 15.2.2017


Arvostelut 2016

Bach, Vivaldi
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Dmitry Sinkovsky, viulu ja kontratenori
Musiikkitalo, 31.12.2016

Dansant barock och sydösterbottniska polskor

Helsingfors Barockorkester har under hösten turnerat flitigt i Asien: Sydkorea, Japan och, 21–25 december, i Kina. När man nu vid den första av två slutsålda nyårskonserter i Musikhuset upprepade Kinaprogrammet borde det med andra ord sitta som gjutet.
Vilket det givetvis även gjorde. Det handlar, som bekant, om en sällsynt samspelt ensemble och ryske experten på tidig musik, violinisten och kontratenoren Dmitry Sinkovsky verkade därtill ha hittat en optimalt fungerande våglängd med sina musiker.
Om någon tyckte att, exempelvis, Bachs orkestersvit i D-dur – den med den inte helt obekanta Airen – lät annorlunda än med Karajan & co. på skiva, var det alltså meningen och när Sinkovsky och hans gäng dessutom förverkligade stycket i den förmodade originalversionen, utan pukor och trumpeter, blev helhetsintrycket lika intimt som fräscht.

Tuffa rockriff

Att Vivaldi var den tuffaste senbarocka tonsättaren är ingen nyhet och när han nu spelades tuffare än vanligt var det bara att låta sig förföras. Violinkonserten f-moll RV 297, mera känd som Vintern ur Årstiderna, gjordes med avantgardistiska klangeffekter och extrema tempoförskjutningar litet à la Pekka Kuusisto, medan det i violinkonserten D-dur RV 208, Grosso Mogul, stundtals var rena rockriff som gällde.
Vems idé det än var att kontrastera Bach och Vivaldi med sydösterbottniska polskor från början av 1800-talet visade den sig vara lika självklar som genial. Den förenande länken är självfallet det dansanta och improvisatoriska elementet och när det folkmusikaliska idiomet, av allt att döma, visade sig vara ett naturligt språk för flera av Hebo-musikerna fungerade upplägget som en dröm.

Mats Liljeroos, Hufvudstadsbladet, 1.1.2017


W.F.E. Bach: Kolumbus, J.S. Bach: Jouluoratorio
Helena Juntunen, sopraano
Erica Back, altto
Nico van der Meel, tenori
Jonathan Sells, basso
Collegium Musicale
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Vanha kirkko, 17.12.2016

Bachin Jouluoratorio tanssi riemukkaasti Helsingin Barokkiorkesterin käsissä

Aapo Häkkisen johtama Helsingin Barokkiorkesteri sai J.S. Bachin Jouluoratorion kolme ensimmäistä kantaattia kaikumaan vuoroin riemukkaina, vuoroin rauhoittavina.
Ajan hovitansseista menuetin nopsempi versio, passepied, nostatti tunnelman kattoon 1. ja 3. kantaatin avauskuoroissa. Oikein hämmästyi riehakasta tanssillisuutta!
Toisen kantaatin avaussinfonian olisi halunnut kestävän loputtomiin, kun lempeästi keinuvaa sicilianoa ryydittivät ihanan rustiikisti kaksi oboe d’amorea ja kaksi oboe da cacciaa.
Mainiota orkesteria täydensi virolainen Collegium Musicale -kuoro, jonka osaamista lisäsi luonnollinen äänenkäyttö, mikä ei aina toteudu kotimaisissa vastineissamme.
Konsertin harvinaisuus oli isä-Bachin pojanpojan, Wilhelm Friedrich Ernst Bachin (1759–1845) jo klassista tyyliä edustava kantaatti Kolumbus eli Amerikan löytäminen.
Siinä nimihenkilön tunteikkaita mietiskelyjä vastassa on kapinoiva miehistö, kunnes ”maata!”-kuoro päättää kiihkeän matkan onnekkaasti.

Veijo Murtomäki, Helsingin Sanomat, 19.12.2016


Kraus, Schubert
Werner Güra, tenori
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Musiikkitalo, 10.5.2016

Schubertin unohdetut oopperat tekivät paluun

Saksalainen tenori Werner Güra lauloi Helsingin Barokkiorkesterin konsertissa kolme Schubertin ooppera-aariaa ja yhden oratorioaarian. Güralla on ihanteellisen kaunis saksalaistyyppinen tenori, valoisa, pyöreän kiinteä ja notkean linjakas. Adrast ja Alfonso ja Estrella -oopperoiden aariat soivat hymyilevän idyllisinä. Aapo Häkkisen johtamasta orkesterista nousi pastoraalisia lämpöaaltoja. Lazarus-oratorion aaria toi mukaan hieman dramaattista vaihtelua.
Konsertin sinfoniat olivat tervetullut kontrasti hempeän herttaisille laulunumeroille. Aluksi kuultiin saksalaisen, Tukholmassa toimineen Joseph Martin Krausin (1756–92) c-molli-sinfonia. Häkkisen johdolla se kuohui eteenpäin tummana tunnemyrskynä, jatkuvasti nousten ja laskien. (…) C-molli on sävellajina myös Schubertin neljännessä sinfoniassa, jossa Schubert yritti seurata Beethovenin esimerkkiä. Traaginen kohtalontunne purkautui valloittavan värikkäässä ja elävässä monta kertaa, joskaan ei titaaniseen suuruuteen yltyen. Kun Schubertin melodioiden lumoava laulu ja musikanttinen leikkimieli saivat puheenvuoron, tragiikka muuttui elämäniloksi – ainakin hetkeksi.
Kristiina Helinin kehittelemät visuaaliset symbolit lisäsivät sinfonioihin hienovaraisen mystistä vertauskuvallisuutta.

Hannu-Ilari Lampila, Helsingin Sanomat, 12.5.2016

Med huvudsakligen Schubert (1797–1828) på programmet tog Helsingfors Barockorkester ett långt steg in på klassicismens och till och med den tidiga romantikens domäner i tisdags. Hur skall det här uppfattas? Skiljde sig orkestern ur mängden av orkestrar som kan framföra samma tragiska c-mollsymfoni galant under en vanlig vecka? Troligtvis. Att orkestern spelar med periodinstrument är en detalj i sammanhanget. Betydligt viktigare är att lyssna till intensiteten och ta åt sig av energin som musikerna utstrålar! Och den som tror att Hebo inte skulle ha tillfört något visavi repertoaren, misstar sig.
Visst var det rena lyxen att få höra en tenor som Werner Güra i den här repertoaren, hur han lekande lätt klättrade upp i det höga registret, till exempel i Wenn ich dich Holde sehe. I Ein schlafend Kind om det sovande barnet gav Güra ett närmast pastoralt intryck. Kvaliteten var så beundransvärd att man gärna hade hört mera av honom.
Symfonierna påminde om att c-moll för Kraus och Schubert var en precis lika ödesmättad tonart som för Mozart och Beethoven. Kraussymfonin inleddes i den dystraste och mest tårdrypande av mollstämningar för att utmynna i en enormt kraftig dramatisk storm. På samma sätt är spänningen och tragiken ständigt närvarande i Schubertsymfonin – men kanske som intensivast i början av finalen, där musikerna lockar lyssnaren in i den melodiska trollskogen. Dirigenten Aapo Häkkinen föreföll lika uppriktig och sann i sitt musicerande som alltid, och lyckades ta fram de bästa sidorna ur sin orkester.

Wilhelm Kvist, Hufvudstadsbladet, 11.5.2016


Kraus, Schubert
Monica Groop, mezzosopraano
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Schwetzinger Festspiele, 9.5.2016

Unter der Leitung des Cembalisten Aapo Häkkinen legte das Orchester eine liebevoll ausgefeilte Wiedergabe der c-Moll-Sinfonie [von Kraus] vor. In zartem, transparentem Spiel unterstrich das kleine Orchester den elegischen Ausdruck der Sätze. Monica Groop zeichnete mit ihrem differenziert geführten Mezzosopran nach, wie geschickt Kraus in den drei ausgewählten Konzertarien die im Text geschilderten Gefühle in Musik verwandelt hat. Der Abend hatte aber noch das Werk eines weiterem früh verstorbenen Genies im Programm: die vierte Sinfonie von Franz Schubert. Dass das stilgetreu musizierende Helsinki Baroque Orchestra im Klang nicht so glatt poliert ist wie große internationale Klangkörper, sorgte für eine authentische Atmosphäre. Die Musiker verliehen den Ecksätzen dramatischen Ausdruck, vor allem der Finalsatz erhielt eine mitreißende innere Spannung. Sehr gelungen war der Kontrast zwischen Menuett und idyllischen Trio.

Nike Luber, Rhein-Neckar-Zeitung, 18.5.2016


Bach: Johannes-passio
Thora Einarsdottir, sopraano
Melis Jaatinen, altto
Markus Francke, tenori
Cornelius Uhle, basso
Key Ensemble
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Johanneksenkirkko, 20.3.2016

Aapo Häkkinen och Helsingfors Barockorkester valde ett framföre den första [version] från år 1724 och mycket talar för att valet var kolkt. (…) Med utmärkta solister och fina Key Ensemble stod Hebo för ett intensivt och innerligt framförende. Orkesterns stil och känslighet är idealiska för denna musik och epok-instrumentens klangen är utsökt. Speciellt läckre var många enskilda solon i orkestern. Häkkinens lunga flyt och intensiva puls får stora saker till stånd med små medel. Påskens händelser får en överraskande stark, dramatisk framtoning trots att helheten i Johannespassionen huvudsakligen är lågmäld. Och många av ariorna är verkligen gripande.

Jan Granberg, Hufvudstadsbladet, 22.3.2016


Arvostelut 2015

Fado Barroco
Ana Quintans, sopraano

Ricardo Ribeiro, fadista
Miguel Amaral ja Marco Oliveira, cavaquinho ja kitarat
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Marcos Magalhães
Musiikkitalo, 31.12.2015

Helsingin Barokkiorkesterin uudenvuodenkonsertti oli portugalilaisen musiikin aarreaitta. Kapellimestari Marcos Magalhães oli rakentanut taidemusiikkia ja fadoa yhdistävän, häkellyttävän monipuolisen ohjelman. (…) Konsertin varhaisin kappale oli uskonnollinen laulu 1200-luvulta, Cantiga de Santa Maria. Se valloitti riemukkaalla ja tanssillisella juhlatunnelmallaan. Orkesterin naisilla oli ilo yhtyä kertosäkeessä lauluun. (…) Kun oopperalaulaja Ana Quintans lauloi Amalia Rodriguézille sävelletyn Com que voz -fadon, murhe ja rakkaudenkaipuu olivat säteilevän kirkkaita. Kuulu fado-laulaja Ricardo Ribeiro tuntui puolestaan kuuntelevan savuisella ja säröisellä äänellään hämäryyden keskellä sisintään ja sen varjoja, usein tukahtuneesti, joskus kiihtyen, sanoja niellen. Kummatkin olivat erittäin vaikuttavia.

Hannu-Ilari Lampila, Helsingin Sanomat, 3.1.2016

Ifall någon händelsevis inte insett det är fado och barock en utmärkt välfungerande kombination. (…) Fräscht, fyndigt och fängslande som bara den och med en orubbligt hög musikalisk nivå, oavsett stilar och århundraden. (…) Man kunde lyfta fram nästan vad som hälst ur det rikhaltiga program, men speciellt fäste jag mig vid Carlos Seixas (1704-1742), vars Sinfonia in F och cembalokonsert på ett frapperande sätt förebådade Carl Philipp Emmanuel Bachs galanta stil. (…) Och fadon sedan; ja den var ju av allra bästa intensiva och melankoliska märke med den kanske populäraste av dagens yngre sångare, suveränt expressive men tillika chosefrie Ricardo Ribeiro i fokus. Fantastiskt skönt klingande sopranen Ana Quintans charmade åter publiken i bland annat nämnda Almeida-alster (…) Musikhusets stora sal var fullspikad vid nyårsaftonens konsert och samma ar att vänta vid nyårsdagens repris.

Mats Liljeroos, Hufvudstadsbladet, 3.1.2016 


Monteverdi: L’incoronazione di Poppea
joht. Aapo Häkkinen
Kansallisooppera, 25.9.-3.10.2015

The element of the operatic repertory least well represented at the Finnish National Opera is Baroque opera. However, this gap has been satisfactorily filled from time to time by guest performances, such as the recent production, by the Finnish Chamber Opera, of Monteverdi’s L’incoronazione di Poppea. The matinee (…) was almost sold out, so there would seem to be an appreciative audience here for more than the standard Romantic operas.
The production had a firm foundation to work from in its collaboration with the highly accomplished Helsinki Baroque Orchestra. The conductor Aapo Häkkinen led this excellent ensemble, realizing the finest subtleties of Monteverdi’s score.
Vocally the performance was certainly enjoyable. Monica Groop was impressive as an imperious Ottavia, formidable when blackmailing Ottone into attempting to kill Poppea, touching when forced into exile. Helena Juntunen as Poppea gave a very good performance as the uninhibitedly sensuous object of passionate love (…) And yet Kajsa Dahlbäck almost outdid Juntunen with her deeply felt portrayal of Drusilla; her scenes were some of the most charming of the entire performance.

Henry Bacon, Opera, 1/2016


Purcell, Bach, Händel
Valer Sabadus, kontratenori
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Skip Sempé
Musiikkitalo, 15.11.2015

HeBon erinomaiset muusikot hallitsevat barokkimusiikin fraseeraukset, artikulaatiot ja rytmit niin luontevasti ja taitavasti, että elävää musisointia syntyi konsertissa aina, oli heidän edessään sitten johtaja tai ei. Tuolillaan istuen Sempé nautiskeli yhdessä aariassa myös romanialaisen kontratenorin Valer Sabadusin lumoavan kauniista laulusta.

Hannu-Ilari Lampila, Helsingin Sanomat, 16.11.2015


Bach
Kajsa Dahlbäck, sopraano
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Vaasa Baroque 23.10.2015

Kajsa Dahlbäck och Helsingfors Barockorkester bjöd på den mest givande kvällen på länge. (…) Ledaren, cembalisten Aapo Häkkinen ledde gruppen helt diskret, vilket vittnade om ett grundmurat samarbete och rationell disciplin inom gruppen. (…) Himmelskt vacker musik!

Per-Håkan Jansson, Vasabladet 25.10.2015


Musica Baltica
Helsingin Barokkiorkesteri
Neuburger Barockkonzerte, 8.10.2015

Nicht zu kämpfen hatten diese sieben Musiker des Helsinki Baroque Orchestra: Weder mit Taste, Bogen, noch Saite – voller Passion, Hingabe und unbeschwerter Spielfreude traten sie auf und verliehen der Musik beschwingte Flügel. Par excellence musizierten sie auf ihrem Instrumentarium, Kompositionen klangen auf, die sich in der grandiosen ”Düben-Sammlung” aus Uppsala finden (…)
Gewiss, es war ein Aufbruch ins Barocke Zeitalter, aber das Ensemble nahm förmlich Anlauf, sodass seine Interpretationen innovative Sprengkraft bargen, die voller Überraschungen stecken. Diese Musik schien aus der Zeit zu fallen, als ginge das Septett zurück in der Zukunft.
Voller physischer Präsenz, spiritueller Durchdringung und emotionaler Feinzeichnung appelierte hier das Barockensemble ans Tanzbein: Dieser Schwung, dieses Feuer traf der Zeitgeist überschwängliche Freude im Kontrast zur reflexiven Paduan oder Sarabande.

Ulrich Ostermeier, Augsburger Allgemeine, 10.10.2015


Monteverdi: Poppean kruunaus
joht. Aapo Häkkinen
Kansallisooppera, 25.9.-3.10.2015

Esityksen voimakeskus oli Aapo Häkkisen johtama Helsingin Barokkiorkesteri. Laajan soittimiston taitavan värikäs ja monipuolinen käyttö piti yllä jatkuvuutta sekä tarjosi yhtä repäiseviä tanssirytmejä kuin kiinnostavia ja raikkaita soitinyhdistelmiä.

Veijo Murtomäki, Helsingin Sanomat, 27.9.2015

Hela förestellningens ryggred är givetvis Helsingfors Barockorkester med sin spännande uppsättning gamla instrument och Aapo Häkkinens härligt nyanserade grepp.

Jan Granberg, Hufvudstadsbladet, 26.9.2915

Aapo Häkkisen johtama Helsingin Barokkiorkesteri vyörytti riehakkaan monipuolisen musiikin esiin mukaansatempaavan värikylläisesti. — resitatiivisäestysten muhkeudessa ja kekseliäisyydessä HeBo oli lyömätön.

Auli Särkiö, Rondo Classic, 26.9.2015


Händel, Mozart
Julia Lezhneva, sopraano
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen
Dresdner Musikfestspiele, 15.5.2015

Julia Lezhnevas Auftritt am Freitag in der Frauenkirche, begleited vom Helsinki Baroque Orchestra, erwies sich als ein Glanzlicht der Festspiele… Bei Mozarts G-Dur-Sinfonie zeigten sich die Finnen in ihrem Element. Sie ließen dieses Kleinod der frühklassik funkeln, dass es eine ungetrübte Freude war. Doch trat die instrumentale Kunst in den Hintergrund, wenn Prinzessin Julia zu singen anhub… Julia Lezhneva nuancierte hier am Rande des Höbaren, sie tat, was Nachtigallen täten, wenn sie flüstern könnten. Was für ein Abend!

Jens-Uwe Sommerschuh, Sächsiche Zeitung, 18.5.2015


UTOPIA – matka myyttien Italiassa
Landini, da Milano, Monteverdi
Yukie Sato, sopraano
Giovanni Cantarini, tenori
Ensemble La Morra
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Corina Marti, nokkahuilu ja clavisimbalum
Helsingin Vanha kirkko, 10.5.2015

Esittäjät saivat vereslihaiset rakkauslaulut leijumaan tilassa arabeskimaisesti kiertyilevinä savukiehkuroina, ilmavina ja ylimaallisina. (…) Perinteinen periodirempseys sai lisäpotkua varhaisemman musiikin yhtyeille tyypillisestä luovasta vapaamuotoisuudesta. Corina Marti säteili hyväntuulisuutta, joka yhdisti räjähtävän virtuoottisuuden ja rennon hilpeyden.

Auli Särkiö, www.rondoclassic.fi, 11.5.2015

Hela konserten kunde beskrivas som en två timar long intim meditation där den rika variationen bidrog till det välgörande intrycket. (…) Framför allt reagerade jag på Martis suveräna fraseringar och det inspirerade musicerandet som smittade av sig på musikerna i bägge ensemblerna.

Wilhelm Kvist, Hufvudstadsbladet, 11.5.2015 

Nykypäivän volyymiähkyn vaihtoehtona oli tervehdyttävää kuunnella luomukimara italialaisittain kevätviritteistä musiikkia, jossa luonto kukoistaa ja lempi leiskuu vertauskuvien voimin. (…) Francesco Landinin ja 1300-luvun muiden firenzeläissäveltäjien madrigaalit, ballatat ja cacciat välittyivät raikkaina ja jännittävina lauluteoksina.

Veijo Murtomäki, Helsingin Sanomat, 12.5.2015


Händel, Mozart
Julia Lezhneva, sopraano
Dmitry Sinkovsky, viulu
Helsingin Barokkiorkesteri
joht. Aapo Häkkinen

Kurhaus Bad Hamm, 21.1.2015
Herkulessaal, Residenz München, 23.1.2015
Kursaal, Merano, 25.1.2015

Jo avausteos, Händelin Ouverture F-duurissa HWV 342 asetti riman korkealle: orkesteri saavutti plastisen, läpikuultavan soinnin täynnä lämpöä, tilaa elävälle nyansoinnille ja artikulaatiolle. — Lezhneva, Sinkovsky ja orkesteri taiteellisen johtajansa, cembalisti Aapo Häkkisen kanssa loivat soinnin, jossa suurin mahdollinen täsmällisyys yhdistyi intensiiviseen eläväisyyteen. Näin saimme kuulla musiikkia, joka samaan aikaan välitti historiallista autenttisuutta ja oli vahvasti läsnä tässä ja nyt.

Bianca Stücker, Westfälischer Anzeiger, 23.1.2015

Helsingin Barokkiorkesteri on kaikenkaikkiaan ihanteellinen: raikas, täsmällinen ja teknisesti kypsä. Bravo-huudoin palkittu konsertti huipentui neljään encoreen, yhä vapautuneempaan musisointiin ja nautintoon.

Adrian Prechtel, Abendzeitung, 25.1.2015

Kehkeytyi villi taistelu orkesterin ja sopraanon välillä, yhä yltyen Esilenan Ariassa, jonka virtuoosisessa osiossa lauluääni otti mittaa viulusta ja oboesta. — Lezhnevaa, Sinkovskya ja Helsingin Barokkiorkesteria juhlittiin seisten aplodeeraten.

Heinrich Schwazer, Tageszeitung, 26.1.2015

Nach dem zweiten, wunderbar leise und verhalten strömenden Händel-”Encore”, dem noch weitere folgen sollten, gab es Ovationen und ”Brava”-Rufe im Herkulessaal für eine großartige junge Sopranistin, die in München debütierte, der aber schon der Ruf einer außergewöhnlichen Sängerin vorausgeeilt war: Julia Lezhneva. Mit Arien aus selten gespielten Opern und Oratorien Georg Friedrich Händels, dazu dessen ”Salve Regina” und Mozarts ”Exsultate, jubilate” hatte sie einen ganzen Abend lang an der Seite des exzellenten Helsinki Baroque Orchestra unter Leitung von Aapo Häkkinen begeistert.

Klaus Kalchschmid, Süddeutsche Zeitung, 25.1.2015

Aus dem Saal leuchten die Augen aller bei tosendem Jubel – so was hat es noch nie gegeben – für ein Konzert das pathetisch gesprochen (…) zum Besten gehörte, was je bei Musik Meran zu hören war.

C.F. Pichler, Dolomiten, 28.1.2015


Arvosteluarkisto

Ylös

Pysy ajan tasalla

Kannattajaksi

Kannatusjäsenyys

Tilaa uutiskirje